Sista julen med mamma

Jag skrev tidigare att jag skulle flytta över lite av mina personliga inlägg från min gamla julblogg, detta är det mest personliga inlägg jag någonsin har skrivit i någon av mina bloggar, jag skrev det 2012 och nu får det följa med till den här bloggen.

Jag vill berätta för att det kanske kan hjälpa någon som befinner sig i samma situation eller kommer att gå igenom i framtiden. Inlägget handlar om den sista julen som jag fick fira med min mamma innan hon dog i cancer. Mammas cancer upptäcktes tidigt men det var en väldigt aggresiv form som förökade sig trots många och starka behandlingar med cytostatika (cellgifter). Mamma blev 60 år, hon hade metastaser på flera ställen i kroppen men det som tog hennes liv var metastaser i lungorna, cancern startade alltså inte i lungorna men hon hade dem fulla med metastaser.

Jag har i bloggen berättat vid flera tillfällen om mina underbara barndomsjular som mamma och mormor skapade för oss, julen har alltid varit viktig i vår familj. När mamma var döende i cancer önskade både hon och vi att hon skulle få leva så länge att hon fick uppleva en sista jul. Året innan fick hon cytostatika 23/12 och låg på sjukhuset med starka biverkningar av behandlingen (kräkte sig bl a igenom hela julaftonen) hon levde knappt 1 år och 5 månader efter att hon fått diagnosen.

Den sista julen var det en kris i november där hon behandlades på sjukhus länge för lunginflammation, cytostatikan slår ju ut immunförsvaret och lungorna var redan hårt åtsatta av metastaser men hon tog sig igenom den krisen och som sagt kändes julen viktig för både henne och oss men vi vågade inte planera för mycket för vi visste ju inte hur det skulle bli. Mamma var väldigt trött både av sjukdomen och av alla behandlingar och vilade mycket av tiden, mina barn var förkylda och vi fick besöksförbud av läkarna pga obefintligt immunförsvar, det var mycket sådant i vardagen. Mamma och jag bestämde iallafall att ifall hon inte var inlagd på sjukhuset skulle vi träffas några timmar på julafton hemma hos dem så blev det minst ansträngning för henne. När julafton kom var mamma hemma och vi var relativt friska så det blev ett sista julfirande i mitt föräldrahem. Min pappa hade varit iväg för att köpa gran några dagar innan julafton, han fanns ständigt vid mammas sida, satt hos henne under alla behandlingar. När han skulle köpa julgran fick han en stressreaktion på allt det jobbiga vi alla levde i, han visste knappt var han var och körde ifrån granförsäljningen utan gran. Jag frågade mamma ifall vi skulle ta med oss en liten gran på julafton (vi vågade inte åka dit innan pga smittorisken) men mamma tyckte att granen var trots allt inte så viktig. Även om vi aldrig haft en jul utan gran var det viktigaste ändå att vi fick träffas. Hon var så svag av cancern att hon inte orkade pynta något annat heller men min morfar som skulle fylla 90 kom dit och plockade fram lite ljus, tomtar och änglar för att mamma skulle få lite julfint att titta på.

Vi samlades allihop hemma hos mamma och pappa: min familj, min mormor och morfar och min bror med hans sambo. Vi tog det väldigt enkelt, istället för julbord hade vi bara julgröt och skinkmackor till lunch. Under Kalle Anka fick mamma tillfälle att vila sig lite, hon halvlåg i en saccosäck men var ändå tillsammans med oss andra. Efter Kalle Anka kom jultomten, vi stannade en liten stund efter att julklapparna delats ut och öppnats. Det var mycket kramar och mycket känslor. Sammanlagt var vi där kanske 5 timmar, mer orkade inte mamma. Det jag ville komma till är att det blev så uppenbart vad som är det allra viktigaste på julen. Det är inte julklappar, ett pyntat hem och dignande julbord, utan det är att få träffa alla dem man älskar. Trots att vi alla visste att detta skulle bli mammas sista jul, hon dog den vintern, levde vi i nuet på julafton och det är trots allt en av mina bästa vuxenjular.

När vi körde hem spelades den här sången på radion och nu när jag hör den tänker jag alltid tillbaka på julen 2007 och min älskade mamma och min tro är att hon fortfarande finns med oss och följer våra liv.

När jag och min familj kom hem den julaftonen plockade vi fram ett enkelt julbord till kvällsmat, sedan delade vi ut resten av julklapparna här hemma. Det var bara vi och våra barn på kvällen men ändå så starkt och stämningsfullt.

Pappa tänder ljusen på mammas grav på julaftonen året efter.

Julen blir sig aldrig mer lik och inget annat heller för den delen. Men livet måste gå vidare även utan mamma och jag försöker varje dag göra det bästa av mitt liv. Ta tillvara på stunderna, prioritera det som är viktigt och inte hänga upp mig på småsaker. Vad gäller julen vill jag fortsätta skapa drömjular för både mina barns och min egen skull. Det kan inte bli som när mamma och mormor hjälptes åt men det blir efter min förmåga. Jo, jag känner väl att julen numera vilar på mina axlar, jag ansvarar för planeringen men kan delegera ut uppgifter till min man, min bror och min pappa. Det känns viktigt för mig att få träffa dem alla under julen, kanske blir det inte på julafton varje år, vi måste ju fira med makens släkt också och då blir det på deras villkor, men för mig är det viktigt att föra mina barndomstraditioner vidare. Inte så att det blir till tvång, något år får man hoppa över vissa saker, men ändå att minnena och traditionerna får leva vidare. Min mamma och mormor gav mig de mest fantastiska barndomsjular, men något de lärde mig är också att inte stressa inför julen ”det blir jul ändå”.

Vad ger man i julklapp till en döende person? Jag vet inte, det finns ingen generell lösning men det jag gav till mamma var småsaker som jag slagit in var för sig och lagt i en fin låda. Saker hon kunde njuta av i nuet. Varma gosiga strumpor, te, cd med julmusik, ett litet choklad, värmeljus, handkräm.

Tack för att du orkade läsa.